Fullt fokus under träningen!

Trött kille!

Efter dagens träningspass i rallylydnad så hade jag en hund som minst sagt var trött! Då han har fattat grejen och utvecklas med stormsteg kommer den oundvikliga följden att han blir kaxig och slarvig så nu börjar jag kräva en del av honom! Idag körde vi för första gången en hel bana, även om banan i sig bara var en tredjedel så lång som en vanlig bana brukar vara, men han gick jätteduktigt och efteråt var han helt slut!

Uppdatering på tummen

Nu är stygnen borta och jag har äntligen fått bli av med plåster och bandage! Nästan i varje fall, har fortfarande kvar en stödstrumpa för lite extra stöd och har många timmar av sjukgymnastik (jag vet, sjukgymnastik för en tumme, låter jättelöjligt) framför mig. Om inte annat märkte jag tydliga tecken på skillnaden när jag fick tvätta håret för första gången, något där man inte riktigt tänker på hur mycket man använder tummen, och efteråt skakade hela fingret av utmattning. En halv centimeter låter inte särskilt mycket, men i ett finger är en halv centimeter muskler ganska mycket...

Hur ett kattbett blev till operation och fyra dagars vistelse på akutvårdsavdelningen

Ja, det här har varit en väldigt, minst sagt, omvälvande historia. För er som är intresserade så kommer hela berättelsen här, men jag varnar er, det kommer bli ett långt inlägg!

För det första vill jag poängtera att nej, Cilla ska inte avlivas! Det är bara dumheter att säga så! Hon är en stallkatt, hon hade ont och var skadad! Vi kan väl se hur glada ni blir om någon kommer och pillar på er när ni har jätteont, och ni har ingen aning om att det enda de vill är att hjälpa er, det enda ni vet är att de gör ont! Så tänk inte ens tanken!

Nu när det är avklarat kan vi gå vidare till vad som verkligen hände. Som sagt så skulle vi hjälpa Cilla, en av stallkatterna som vi såg inte mådde så bra. Vi beväpnade oss med både handskar och långärmad tjocktröja för att minska risken för just det som hände. Vi hann inte ens börja gå igenom henne, jag stod och kelade med henne och försökte lugna henne då hon givetvis blev ganska orolig. Jag råkade komma lite för nära det skadade området och innan jag hann reagera hade hon satt tänderna i mig två gånger i snabb följd, och rivit mig ordentligt. Kan nämnas så gick detta rakt igenom både handskar och tröja (ironiskt nog blev det inte ens hål i kläderna).

Det tog en sekund för både mig och Elin innan vi förstod vad som hade hänt, vi stod bara och stirrade på såret som hade lyckats sätta sig precis vid övre tumleden på vänstra handen. Det var ett ordentligt sår, hela tanden hade bitit sig in och det tog några sekunder innan såret började blöda. Efter lite övertalning från Elins sida bestämde vi oss för att åka in till akuten och se över det, främst för att få en ny stelkrampsspruta och kolla så inte en bit av tanden satt sig i såret. Katter har nämligen en tendens att tappa en bit av tanden när de biter tag djupt. Själv kände jag mig väldigt löjlig som åkte in med detta lilla (som visade sig vara stora) sår, så när vi körde förbi jourläkarcentralen bestämde vi oss för att stanna där istället.

Vid det här laget började chocken lägga sig, tummen dunkade och svullnade i imponerande hastighet och jag kunde inte röra på den längre. Vi anmälde oss i receptionen och hamnade ganska snabbt hos en sjuksköterska som ställde mig med tummen under en rinnande kran med ljummet vatten (efter tre år på natur vet jag hur mycket skit det är i ljummet kranvatten, föga lugnande...) och tänkte sätta på ett plåster. Här hann jag inflika något om en stelkrampsspruta så sjuksköterskan suckade och gick och hämtade en läkare som bara stack in huvudet och konstaterade att "Nej, såret är inte djupt och det finns ingen infektionsrisk" varpå Elin och jag såg på varandra och Elin svarade att "Jo, men vi såg ju hur djupt det var, det var ett ordentligt bett" men han skakade bara på huvudet så sjuksköterskan satte på ett plåster. När jag kommenterade att jag inte kunde böja på tummen tittade hon på mig och sa "Varför då?". Missförstå mig inte, men är det inte hennes jobb att veta det?

Den enda hjälp jag hade fått var alltså att spola av tummen i ljummet kranvatten och få ett plåster på med en order om att ta bort plåstret efter några timmar så det fick lufta ur. När jag sedan gjorde detta så rann det var ur det så kallade "ytliga såret". Tre faktorer som svar på detta: rötmånad, instängt sår, stallkatt. Inte ens en ordentlig sårtvätt hade jag fått.

När tummen sedan fortsatte svullna och började se ut som en röd korv (mer än den redan gjorde när vi åkte in första gången) ringde jag 1177 på kvällen som rekommenderade mig att kontakta jourläkarcentralen igen dagen därpå så det gjorde jag. Jag fick då träffa en läkare som tittade på tummen och frågade vilken antibiotika jag fått utskriven. När jag berättade att jag inte fått någon tittade han på mig med ett chockat uttryck och berättade att det är obligatoriskt vid kattbett då katter, och framförallt stallkatter, har väldigt mycket bakterier i munnen. Han tittade även på leden och skickade mig därefter till akuten för ett möte med en ortoped. Denne ortoped tog en snabb titt på fingret och konstaterade att "Du behöver opereras ikväll" och gipsade min tumme för att jag skulle få smärtlindring av att hålla den stilla och för att stabilisera den. Då de hade väldigt mycket att göra sköts min operation fram, först till under natten och sedan morgonen därpå.

När jag väl hade fått på mig mitt gips gav det en fantastisk smärtlindring då jag hade som värst ont när jag rörde på tummen så mig gjorde det ingenting att jag fick vänta. Jag hade lagts in på AVA (akutvårdsavdelningen) där jag fick duscha och sätta på sjukhuskläder, fick nålar instuckna i armen och började pumpas med antibiotika och fick även en nål för dropp som jag hade under kvällen och natten.

När jag sedan fick opereras på måndagsmorgonen hade jag ett fantastiskt läkarteam! Hade ett par timmar innan operationen diskuterat huruvida vi skulle söva mig eller sätta en blockad. Eftersom sövningen hade inneburit slangar i halsen och jag redan har en käkproblematik så beslutade vi oss för att lägga en blockad. Blockaden innebar att man spänner ett band, liknande en blodtrycksmanchett fast med högre tryck och som sitter på under den timme som operationen pågick. Sedan tömdes armen på blod och jag fick bedövningsmedel. Hela teamet var fantastiska och lyssnade hela tiden på mig då vi t.ex. fick stanna upp och lägga ytterligare en bedövning i tummen. Trots detta visade de aldrig tecken på stress eller irritation och gjorde sitt bästa för att jag skulle ha det så bra som möjligt. Själv spenderade jag största delen av operationen med att diskutera allt från musik till hundar till språk med min narkosläkare. När operationen var över och jag låg på uppvaket sa min narkosläkare till mig att bedövningen jag fick är en av de tuffaste man kan få och att han var uppriktigt imponerad över att jag hade klarat det så bra!

Efter operationen dröjde det ytterligare två dagar innan jag fick komma hem då jag pumpades med antibiotika och diverse mediciner. Jag mådde väldigt dåligt under en tid men jag fick äta igen och sakta men säkert blev jag piggare. Då såret läkte lite sämre än man hoppats på i början så fick jag stanna kvar tills på onsdagen och tillslut, under onsdagskvällen, fick jag äntligen komma hem!

Jag är enormt tacksam för all personal, både på AVA och under operationen, som har varit helt fantastiska under mina dagar på sjukhuset. De har varit positiva, snälla och underbara och har gjort sitt allra bästa för att jag skulle må så absolut bra som bara var möjligt, något de verkligen lyckades med!

Så ett stort, stort tack för all min tid på sjukhuset! Nu mår jag mycket bättre och är redan betydligt piggare och har inte alls lika ont i min tumme. Även rörligheten har börjat komma tillbaka även om den inte är helt återställd, men framåt går det!

Det här ...

... gick till det här ...

... och efter operationen hamnade vi här ...

... och till sist slapp jag gipset också, och det är såhär jag ser ut för tillfället!