En hyllning till småbarnsföräldrar!

Efter en ganska intensiv helg av barnpassande (eller, en natt iallafall!) så vill jag ge en eloge till alla småbarnsföräldrar! Minns inte senaste gången jag gick och la mig vid åtta på kvällen men igår var både Elin och jag helt slut!

Vi passade Álvaro och Mario från lördag till söndag för att Karin skulle kunna få åka iväg en helg med sina systrar för att njuta av spa och en barnfri helg så jag och Elin tog hand om barnen. Lördagen spenderades i snön med pulkaåkning, snöbollar och snöänglar, sedan stallet och hälsa på kattungarna medan Mario tog en tupplur. Chester blev väldigt populär hos Álvaro, men Måns var lite läskig. Fullt förståeligt med sina knallgula ögon och becksvarta kropp.. När Mario hade somnat på kvällen hade vi filmmys med Álvaro med popcorn, ostbollar och The Lego Movie. Det blev lite ledsamt när Álvaro insåg att varken Karin, Mi eller mamma skulle komma hem, men Wilda löste det problemet åt oss genom att bestämma att hon skulle sova med Álvaro. Då ville Álvaro minsann inte sova med någon annan så vi tackade vår lyckliga stjärna att vi hade Wilda!

Söndagen spenderades med några timmar på Leos Lekland, otroligt populärt hos båda barnen får man säga! Därefter bar det av till McDonalds, också ganska poppis! När vi kom hem så var dem helt slut så Mario kröp upp i Elins famn och Álvaro somnade i min, men det behövdes efter dagen. De var så trötta att de knappt vaknade när Karin kom hem så Mario fick lyftas ut till bilen när de skulle åka till mormor. 

Elin och jag var också helt slut, och idag har vi träningsvärk efter att ha flängt omkring med barnen på Leos Lekland, upp för trappor, ner för rutchkanor, klättra genom det ena med det tredje och lyfta, krypa, klättra och åla. En riktig genomkörare helt enkelt!

Sammanfattningsvis var det en väldigt mysig helg med barnen!

Pulkaåkning i snön!

Mario tar  en välförtjänt eftermiddagssiesta med Wilma ... 

... medan Álvaro gosar med Chester, bästa kompisar direkt!

Den vegetariska maten gick hem!

Pyssel, pyssel, pyssel!

Och lite film för att vila på eftermiddagen!

Leos Lekland

Trötta killar efter lekland och McDonalds

Officiellt kattägare!

Yes, efter mycket om och men så står nu Måns i mitt namn! Tydligen behövde man inte vänta i tre månader utan bara tio dagar men spelar ingen roll nu, polisen har hem papper och sedan är han officiellt vår!
Så idag har vår lille kille varit hos veterinären, han har blivit kastrerad, tatuerad, vaccinerad och skabbehandlad i öronen, så nu ska han knapra lite medicin och sedan är han frisk som en nötkärna igen!

Nu bär det av hemåt för de traditionella julrimmen den 23!

God Jul på er!!



Måns i egen hög person!

Luciafirande

Igår var vi på konståkningsuppvisning, Clara och Anna går i sin farmors fotspår! Så duktiga var de!

I övrigt blev hjärtana färdiga och hänger nu prydligt i fönstret, i år har vi tre nya hjärtan; Elin, Måns och Allice, börjar minst sagt bli ganska trångt i köksfönstret! Jag, Elin och Erik byggde även ett pepparkakshus som blev finfint, Erik och Elin dekorerade det när jag stod och svor över hjärtana som den fina tradition det är! ;)

Chillaxa!

Jag och Måns sitter för tillfället i sängen, betalar räkningar och shoppar julklappar!
Dagen gick åt till ännu mer julklappshandlande från min och Linnéas sida, så nu är nästan alla julklappar färdiga! Vi bröt vår fina (om än något stressiga tradition...) av att flänga runt tillsammans med vad som känns som tolv miljoner andra människor den 23, i en vild sista-minuten-panik, men det här året ser det ut att bli nya banor (säger jag nu.. Vi får väl se den 23...), så för tillfället chillar jag med Måns i sängen medan Elin är ute hos hästen!

Nobelmiddag!

Yes, vi sitter här hemma och efter ett infall från Elins sida så firar vi Nobeldagen med att äta en finmiddag här hemma också, med fina servisen, levande ljus och Nobelmiddagen på TV, mysigt värre!

Be jealous!

Word of the day

"Allting är en evighet, tills det inte är en evighet längre"

Allsidigt träningspass á la häst!

Vill du träna bål, mage, armar, ben, nacke, vader och rygg? Då ska Du prova att ha en spruträdd, 600 kg kolikhäst som vägrar medicin!

Yes, det var så min natt såg ut, idag kan jag knappt röra mig.. Min lilla (lilla och lilla..) stackare fick kolik ikväll. När vi tog in hästarna för kvällen såg vi hur Larissa var lite hängig och när hon kom in i boxen började hon snurra och lägga sig ner och rulla sig vilket är säkra tecken på kolik, så det var bara att ta ut henne och gå och gå och gå. Larissa blev allt hängigare och när veterinären kom, och det gick på max tio minuter, så stapplade hon fram. 

Att det var kolik var det ingen som tvivlade på, men att få i min häst medicin och sond gick betydligt svårare än beräknat. Nog för att jag visste att min häst var spruträdd men det blir värre för var gång, vi fick i en spruta lugnande i blodet, men när hon inte reagerade på det skulle hon få en till. Veterinären hann bara få i kanylen så for Larissa i taket och då ramlade kanylen ut. Till slut fick veterinären inte komma nära utan jag fick plocka bort kanylen och ge henne lugnande via munnen, men det hjälpte fortfarande inte.

Medicinen var ca 50 ml uppdelat på tre sprutor och en spruta tar nog ändå ca 10 sekunder att få i. Larissa fortsatte vägra trots brems (en snöre runt mulen för att de ska tänka på något annat) och när jag säger vägra, så menar jag vägra! Hon var överallt och lyfte mig så jag hängde i bremsen utan någon fot i marken. Tillslut fick hon en spruta till i muskeln. Vid det här laget var Larissa så nerdrogad att vi la filtar omkring henne så hon inte skulle skrapa sig om hon la sig ner, och då och då fick vi knacka henne i huvudet för att väcka henne så hon inte ramlade i sömnen. Trots det vägrade hon sprutorna och for som en galning om veterinären kom när. Till och med veterinären sa att det var en av de envisaste hästarna hon varit med om. Lyckligtvis gav Larissa tillslut upp och bara frös, jag hade en brems om mulen och medicinerna trycktes i av veterinären. Sedan var hon så borta att hon inte brydde sig om att veterinären stack in en en och en halv meter slang ner i halsen på henne via näsborren. 

Lyckligtvis hade vi varit på rätt plats vid rätt tillfälle, kolik kan bli riktigt farligt, men Larissa är nu pigg igen, även om hon var lite borta pga sederingen i morse. Värre kan man säga om mig som flängt upp inatt för att titta till henne varannan timme, och idag protesterar mina muskler, varav en hel del jag inte ens visste jag hade! 

Det är nog bara en hästmänniska som kan förstå att det är så värt det!

Tillbaka på akuten..

Den här gången är det dock inte mig det gäller utan Elin. När vi skulle köra ner vatten till våra hästar så var vi tvungna att byta släp, men ingen av oss tänkte på att det gamla släpet var lastat med grus i bakre änden så släpet fick naturligtvis bakvikt och slog över. Dessvärre var Elins tumme i vägen och hamnade mellan släp och fyrhjuling. Så vår lördag spenderades på akuten. Slutresultat är en fraktur i tumspetsen, en fastsydd nagel och fem stygn. Precis när vi fått hem Pärlan (Elins häst) som varit på hästklinik i Slöinge i en vecka, så nu blir det tråkigt nog ingen ridning på ett bra tag..

Larissa fick tillbaka sin kompis!

Tillökning i familjen! Hittade två kattungar på loftet som mamman övergett, så vi gav dem till mormodern!

Mycket kan hända ...

... inom loppet av 30 timmar. Själv lyckades jag hamna på akuten två gånger och träffa läkaren i Lund en gång inom detta tidspann. Som jag nämnde i förra inlägget så svimmade jag i bussen i onsdags. I början trodde jag bara det var en smäll på ryggen och en smärre hjärnskakning. Dock fortsatte jag att "halvsvimma", jag blev så yr att allt svartnade och jag fick sätta mig ner för att inte ramla omkull, så på torsdagen fick jag tillslut åka in till vårdcentralen som kastade en blick på mig och skickade in mig i ett rum och sedan med rullstol upp till akuten. Där spenderade vi sedan fyra timmar med olika tester, blodprov, balanstester, EKG osv, men ingenting hittades så de skickade hem mig och sa att jag skulle komma tillbaka om jag fortfarande var yr om en vecka eller om jag svimmade igen.

Sedan i fredags morse så skulle vi åka till Lund, jag och Elin men när vi väl kommer fram till tågstationen visar det sig att vårt tåg var nästan en timme försenat vilket betyder att vi inte skulle hinna till läkaren i tid. Så vi fick låna Elins föräldrars bil och sedan körde pappa ner oss till Lund där vi kom precis i tid! Och där fick vi underbara nyheter! Jag är äntligen officiellt friskförklarad (mer eller mindre...)! Allting artar sig bra, nog för att jag fortfarande äter mediciner mot smärta, men det är lite knepigt det där. Grejen är att jag har ingenting som gör ont rent fysiskt, men fem år av kronisk smärta har lämnat psykiska ärr, så även om jag inte har något som gör ont så gör det ont. Det är ingenting jag kan göra något åt och smärtan är lika verklig som den alltid har varit men jag ska börja med något som kallas smärt-rehab, tydligen är det ganska svårt och kommer ta lång tid, men jag måste helt enkelt lära om min hjärna från grunden att jag inte har ont.
19 år gammal, är inne på mitt andra högkostnadskort och har troligtvis några år av smärtrehab framför mig. Yey...

Hur som hur, när vi kommer hem från Lund är jag fortfarande snurrig och mår illa och när jag återigen faller ihop på stallplanen så åker vi in direkt till akuten och där påbörjas raden av tester igen. De kunde utesluta epilepsi, fel på hjärtat och proppar i hjärnan. Har nu fått en remiss till att röntga hjärnan för att undersöka om det är det parasympatiska och sympatiska nervsystemet som snekopplar någonstans och leder till att jag svimmar. Det blir förmodligen någon gång de närmaste veckorna.

De små kattbebisarna! Ingen som vet någon som söker kattunge? :)

Lissan och jag lekte westernryttare för en dag, snygg som få, inte sant?

Och en, tråkigt nog, ganska välbekant syn numera. Som mamma uttryckte det: "Ja du din stackare, allt händer dig!" och nog har hon en poäng med det...

Höjden av klumpighet

Ja, nu har jag nog slagit rekord igen. Satt på bussen igår på väg hem från skolan, och i ena ögonblicket satt jag och halvsov på mitt säte och i nästa vaknar jag på golvet av smärta som strålar genom rygg och huvud och har blodsmak i munnen. På något vänster lyckas jag alltså somna och sedan ramla när busschauffören svänger och slår i både rygg och huvud och biter mig i tungan.

Resultatet av detta blev att jag knappt kan röra mig utan att min rygg protesterar och eventuellt en mindre hjärnskakning. Var både snurrig och mådde illa igår och hade ont i huvudet. Jag tycker inte att jag har riktigt så ont i huvudet som jag brukar ha vid mina hjärnskakningar men som Elin påpekade så går jag också på en ganska hög dos av smärtstillande på grund av mina käkar, så det säger egentligen inte så mycket.

Oh well, dagen får spenderas i sängen. Ikväll åker jag och Elin till Lund, läkarbesök på morgonen imorgon och ikväll tänkte vi passa på att besöka vår kompis som flyttat till Lund.

Word of the day

Good enough is never good enough.

Smärta

Det är ganska intressant det där. Smärta. Vad är egentligen smärta? Efter tre år på natur kan jag tala om för er att smärta, det är när smärtreceptorerna aktiveras och sedan bearbetas genom nerverna, vidare till ryggmärgen, via hjärnstammen och till sist hjärnbarken som i sin tur registrerar och upplever smärtan (det blev en snabbversion..). Det är den naturvetenskapliga synen på smärta. Men smärta är så mycket mer än så! Långvarig eller kronisk smärta ger även ett skadat psyke då det tär hårt att ha ont, att aldrig kunna slappna av, alltid vara på helspänn, det är jobbigt, tro mig!

Men kan man jämföra smärtor? Kan man säga att "hen har mer ont än vad jag har!"? Nej, det kan man inte. Smärta är individuellt, ingen annan kan uppleva samma smärta som du. Vissa har lättare att känna smärta, andra har svårare, men det betyder inte att man är klen för att man har lättare att känna smärta. Det kan finnas många förklaringar till det. För att dra ett exempel ur min egen situation.

De senaste fem åren har jag levt i kronisk smärta. I perioder har det varit så illa att jag blivit mer eller mindre sängliggande och endast kunnat äta näringsdrycker, andra perioder har det gått lättare och jag kunde leva ett något sånär vanligt liv. Jag tror inte att jag riktigt förstod hur ont jag faktiskt hade förrän det försvann. Från början fick jag ingenting, av läkarna fick jag höra att "lär dig leva med det" och "lär dig äta barnmat" osv. Men efter att jag kom till Lund fick jag en remiss till Smärtkliniken i Växjö och de gav mig medicin, ett tag åt jag upp mot 20 tabletter om dagen, bara för att ta mig upp ur sängen, kunna gå till skolan, kunna träffa mina kompisar, osv. Dessa hjälpte. Dels fick jag muskelavslappnande för att ta bort all spänningssmärta jag fick till följd av min TMJD, dels fick jag Gabapentin som är en epilepsimedicin som helt enkelt kopplade om nervsignalerna i hjärnan på mig. Det tog inte bort smärtan, men jag kunde inte känna den, om ni förstår vad jag menar. Ibland hjälpte inte ens detta och då fick jag äta Citodon, som är ett väldigt starkt smärtstillande preparat som man vanligtvis inte ger ungdomar. Mamma brukar kalla den "sitt-o-dåna" för man blir mer eller mindre hög av den, kroppen gör nämligen om det verksamma ämnet till morfin.

Nu i efterhand, när jag pratat med min läkare så har han sagt att jag är känsligare än de flesta inför smärta. Missförstå inte det här som att han säger att jag är klen, absolut inte! Nej, istället menar han att mina smärtreceptorer har arbetat så hårt under så lång tid att de är på helspänn dygnet runt och det går snabbare för mig att upptäcka smärta någonstans i kroppen.

Så smärta är inte alltid vad man tror att det är. Man ska aldrig jämföra sin egen smärta med någon annans. Bara för att någon annan har brutit två ben, betyder det inte att du inte har fruktansvärt ont även om du "bara" brutit ett ben.

Sommaren gick, hösten kom

För mindre än en vecka sedan var det sommar med varma dagar och lite kyligare kvällar. Sedan var det som att vända på en hand. Hösten kom brakande med all sin vilda kraft och nu är det regniga dagar och kalla nätter som präglar veckorna.
Visst kan det vara mysigt, när man sitter inne med en bok under sitt fluffiga täcke med en värmekudde som håller fötterna varma, höra regnet smattra mot taket och se katterna njuta av att vara inne!
När man däremot sedan ska gå ut och man inser att det regnar så kraftigt att det regnar igenom regnkläderna och stövlarna läcker in, då är det inte lika mysigt.
Nej, hösten är inte min grej, jag gillar våren. Varma dagar, mycket grönt, inga mygg ute än och det blir ljusare för var dag som går!

Men våren får jag nog tålmodigt vänta på ett tag till.

Åh. Hej igen, Smärta.

Hej igen, Smärta.
Så du har kommit smygande igen. Jag som trodde jag äntligen sluppit dig, men precis som alltid kommer du smygande i skuggorna och tar över mig första bästa chans du får. När ska du förstå att du inte är välkommen i mitt liv? När ska du förstå att det enda jag vill är att slippa undan dig? Slippa ha dig som sätter knivar i mina käkar, slippa ha dig som drämmer en hammare i huvudet på mig, slippa ha dig som drar ihop mina muskler i smärta, slippa ha dig som väcker mig om nätterna. Kan du inte förstå, att ingen vill ha dig? Jag vill kunna äta utan att tänka på ditt besök efteråt, jag vill kunna få en skön natts sömn i vetskap om att du inte kommer väcka mig, jag vill kunna göra vad jag vill utan att du ska hänga efter mig!
Men tro inte, kära Smärta, att jag kommer ge mig utan kamp. Jag kommer inte snällt lägga mig ner och vänta på att du ska ta över mitt liv igen. Jag har alldeles för många underbara människor som slåss för mig när mina ben viker sig av din tyngd. Människor som aldrig tvekar på att hjälpa mig bära den börda du lastar över mig. Människor som ger mig kraft att orka slåss tillbaka, slåss för min rätt att vara smärtfri!
Jag vet redan att du kommer vara en del av mig i resten av mitt liv, men det betyder inte att jag inte kommer slåss för att tämja dig. Så glöm inte det, Smärta, jag kommer inte låta dig ta över mig igen. Jag vägrar!
Jag kommer slåss, Smärta, och jag kommer slåss tills du önskar att en sådan sak som du aldrig existerat, jag tänker slåss tills mina ben viker sig och jag faller ner på knä, utan ork att resa mig. Och när det händer, har jag andra som kommer slåss åt mig och hjälpa mig på fötter igen tills jag orkar stå på egna ben.
Så lycka till, Smärta, lycka till.

Nystart!

Ibland behöver man lite nystarter här i livet, både stora och små. Därför kände jag nu att det var dags för en ny blogg!

Vem vet, kanske blir jag lite bättre på att blogga härifrån nu, det blev ju lite si och så på den gamla bloggen, har en hel del som händer i mitt liv för tillfället så blev inte så mycket över för bloggandet. Men nu hoppas jag på att kunna återta det igen!