"Vad tar du med dig?"
En fråga jag fått så många gånger, men som varje gång är lika svår att svara på. Jag har tusen svar, men inga ord för att uttrycka dem.
En fråga jag fått så många gånger, men som varje gång är lika svår att svara på. Jag har tusen svar, men inga ord för att uttrycka dem.
Att gå på smärtrehab är bland det tuffaste och mest påfrestande jag gjort. Sju månader av extrem påfrestning för både kropp och psyke men som verkligen har varit guld värt! Den fantastiska personalen och patienterna som blivit mina nära vänner! Känslan av respekt, förståelse och trygghet som alla utstrålade, på ett sätt jag aldrig upplevt förr! Förstå mig rätt, mina nära och kära har alla varit ett otroligt stöd som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan, men att få komma till en grupp där alla förstår till 100 %, där man kan bara vara som man är, utan känslan av att någon ska bli irriterad eller tycka man är jobbig som har en dålig dag, det är något speciellt!
När jag började på smärtrehab var jag rädd och uppgiven. Jag är 20 år och har kronisk smärta i mer eller mindre hela överkroppen. Jag var rädd för att leva, för att göra de saker jag älskar. Jag åt mängder av mediciner varje dag, enbart för att hålla smärtan någorlunda i schack. Att ta beslutet att gå på smärtrehab var något av det svåraste jag har gjort, och är så än idag. Varför? För att det skulle få mig att börja hoppas. Det var många år sedan jag lärde mig hur farligt hopp är, allt som väckte hoppet inom mig ledde till tusenfaldig besvikelse när det sedan grusades, vilket det alltid gjorde.
Men jag kom dit, om än klentrogen och skeptisk, med en tanke om att "Varför skulle de kunna hjälpa mig när ingen annan kan?". Precis som jag tror de flesta är i början, så var även jag inställd på att syftet med det hela är att jag ska kunna gå därifrån utan smärtor, och eftersom ingen annan lyckats med detta, varför skulle de?
Sedan kom jag dit och det första de säger är: "Vi är inte här för att ta bort era smärtor, för det kan vi inte, det kan ingen. Hade vi kunnat det hade vi gjort det! Men det vi ska göra, det är att lära er hantera smärtorna så att de inte längre tar så stor del av ert liv. Smärtan är en del av er, men ni är inte smärtan!" Plötsligt nollställdes allt jag trodde mig veta om smärtrehab. Jag vågade fortfarande inte vara optimistisk, eller ens tro att det var möjligt, men allt eftersom tiden gick vågade jag sakta, sakta tända ett hopp inom mig. Allt de sa verkade ju vettigt! Som den naturvetare jag är uppskattar jag att få alla data och därifrån gå vidare med att analysera och reflektera. På schemat hade vi allt från föreläsningar om smärtor och hur det påverkar oss både psykiskt och fysiskt, till ACT-pass (Acceptance and Commitment Therapy) där vi lärde oss att acceptera nuet till sjukgymnastik och arbetsterapi där vi lärde oss att använda våra kroppar, vår tid och vår ork på rätt sätt, psykologsamtal, läkarsamtal, mindfulness. Vi hade ett helt team vars uppgift var att få oss att må så bra som möjligt och leva ett liv vi tyckte var värt att leva. Att kunna göra de saker vi älskade och som fick oss att må bra!
Vi gick tre halvdagar i veckan de första åtta veckorna, s.k. intensivkursen där man går i grupp. Det var måndag, tisdag och torsdag och utöver det var vi 100 % sjukskrivna. Det lät konstigt i början att tre halvdagar i veckan krävde 100 % sjukskrivning och jag tror ingen av oss förstod varför, men när man kom hem efter förmiddagens pass så var man fullständigt slut. När dessa åtta veckor var över så fortsatte det tre månader till med individuella anpassningar och träning.
Så kom den där sista dagen. Dagen man aldrig trodde skulle komma, den var ju så långt fram i tiden och plötsligt var den bara där! Överallt fick vi frågan "Vad tar du med dig?" och jag hade aldrig något bra svar. Som tidigare nämnt tar jag med mig tusen saker, men har inte orden att uttrycka dem, tills vi satt där och frågan vändes till mig, och plötsligt visste jag precis vad jag tar med mig, och för det tackar jag alla på smärtrehab, både personal och patienter, ni som gav mig hoppet och kraften åter! Ni som lät mig sörja det liv som gått förlorat men samtidigt arbeta mig vidare i nya riktningar mot ett nytt liv! Ni som gav mig ett liv där smärtan är en del av mig, men som lärde mig att smärtan inte är jag! Ni som aldrig lät mig ge upp, hur mörkt livet än såg ut och hur ont jag än hade, och för det ger jag er mitt allra djupaste och mest innerliga tack!
Så till sist är svaret ganska enkelt:
"Vad tar du med dig?"
"Jag tar med mig Livet."
När jag började på smärtrehab var jag rädd och uppgiven. Jag är 20 år och har kronisk smärta i mer eller mindre hela överkroppen. Jag var rädd för att leva, för att göra de saker jag älskar. Jag åt mängder av mediciner varje dag, enbart för att hålla smärtan någorlunda i schack. Att ta beslutet att gå på smärtrehab var något av det svåraste jag har gjort, och är så än idag. Varför? För att det skulle få mig att börja hoppas. Det var många år sedan jag lärde mig hur farligt hopp är, allt som väckte hoppet inom mig ledde till tusenfaldig besvikelse när det sedan grusades, vilket det alltid gjorde.
Men jag kom dit, om än klentrogen och skeptisk, med en tanke om att "Varför skulle de kunna hjälpa mig när ingen annan kan?". Precis som jag tror de flesta är i början, så var även jag inställd på att syftet med det hela är att jag ska kunna gå därifrån utan smärtor, och eftersom ingen annan lyckats med detta, varför skulle de?
Sedan kom jag dit och det första de säger är: "Vi är inte här för att ta bort era smärtor, för det kan vi inte, det kan ingen. Hade vi kunnat det hade vi gjort det! Men det vi ska göra, det är att lära er hantera smärtorna så att de inte längre tar så stor del av ert liv. Smärtan är en del av er, men ni är inte smärtan!" Plötsligt nollställdes allt jag trodde mig veta om smärtrehab. Jag vågade fortfarande inte vara optimistisk, eller ens tro att det var möjligt, men allt eftersom tiden gick vågade jag sakta, sakta tända ett hopp inom mig. Allt de sa verkade ju vettigt! Som den naturvetare jag är uppskattar jag att få alla data och därifrån gå vidare med att analysera och reflektera. På schemat hade vi allt från föreläsningar om smärtor och hur det påverkar oss både psykiskt och fysiskt, till ACT-pass (Acceptance and Commitment Therapy) där vi lärde oss att acceptera nuet till sjukgymnastik och arbetsterapi där vi lärde oss att använda våra kroppar, vår tid och vår ork på rätt sätt, psykologsamtal, läkarsamtal, mindfulness. Vi hade ett helt team vars uppgift var att få oss att må så bra som möjligt och leva ett liv vi tyckte var värt att leva. Att kunna göra de saker vi älskade och som fick oss att må bra!
Vi gick tre halvdagar i veckan de första åtta veckorna, s.k. intensivkursen där man går i grupp. Det var måndag, tisdag och torsdag och utöver det var vi 100 % sjukskrivna. Det lät konstigt i början att tre halvdagar i veckan krävde 100 % sjukskrivning och jag tror ingen av oss förstod varför, men när man kom hem efter förmiddagens pass så var man fullständigt slut. När dessa åtta veckor var över så fortsatte det tre månader till med individuella anpassningar och träning.
Så kom den där sista dagen. Dagen man aldrig trodde skulle komma, den var ju så långt fram i tiden och plötsligt var den bara där! Överallt fick vi frågan "Vad tar du med dig?" och jag hade aldrig något bra svar. Som tidigare nämnt tar jag med mig tusen saker, men har inte orden att uttrycka dem, tills vi satt där och frågan vändes till mig, och plötsligt visste jag precis vad jag tar med mig, och för det tackar jag alla på smärtrehab, både personal och patienter, ni som gav mig hoppet och kraften åter! Ni som lät mig sörja det liv som gått förlorat men samtidigt arbeta mig vidare i nya riktningar mot ett nytt liv! Ni som gav mig ett liv där smärtan är en del av mig, men som lärde mig att smärtan inte är jag! Ni som aldrig lät mig ge upp, hur mörkt livet än såg ut och hur ont jag än hade, och för det ger jag er mitt allra djupaste och mest innerliga tack!
Så till sist är svaret ganska enkelt:
"Vad tar du med dig?"
"Jag tar med mig Livet."
