Så du har kommit smygande igen. Jag som trodde jag äntligen sluppit dig, men precis som alltid kommer du smygande i skuggorna och tar över mig första bästa chans du får. När ska du förstå att du inte är välkommen i mitt liv? När ska du förstå att det enda jag vill är att slippa undan dig? Slippa ha dig som sätter knivar i mina käkar, slippa ha dig som drämmer en hammare i huvudet på mig, slippa ha dig som drar ihop mina muskler i smärta, slippa ha dig som väcker mig om nätterna. Kan du inte förstå, att ingen vill ha dig? Jag vill kunna äta utan att tänka på ditt besök efteråt, jag vill kunna få en skön natts sömn i vetskap om att du inte kommer väcka mig, jag vill kunna göra vad jag vill utan att du ska hänga efter mig!
Men tro inte, kära Smärta, att jag kommer ge mig utan kamp. Jag kommer inte snällt lägga mig ner och vänta på att du ska ta över mitt liv igen. Jag har alldeles för många underbara människor som slåss för mig när mina ben viker sig av din tyngd. Människor som aldrig tvekar på att hjälpa mig bära den börda du lastar över mig. Människor som ger mig kraft att orka slåss tillbaka, slåss för min rätt att vara smärtfri!
Jag vet redan att du kommer vara en del av mig i resten av mitt liv, men det betyder inte att jag inte kommer slåss för att tämja dig. Så glöm inte det, Smärta, jag kommer inte låta dig ta över mig igen. Jag vägrar!
Jag kommer slåss, Smärta, och jag kommer slåss tills du önskar att en sådan sak som du aldrig existerat, jag tänker slåss tills mina ben viker sig och jag faller ner på knä, utan ork att resa mig. Och när det händer, har jag andra som kommer slåss åt mig och hjälpa mig på fötter igen tills jag orkar stå på egna ben.
Så lycka till, Smärta, lycka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar