Mycket kan hända ...

... inom loppet av 30 timmar. Själv lyckades jag hamna på akuten två gånger och träffa läkaren i Lund en gång inom detta tidspann. Som jag nämnde i förra inlägget så svimmade jag i bussen i onsdags. I början trodde jag bara det var en smäll på ryggen och en smärre hjärnskakning. Dock fortsatte jag att "halvsvimma", jag blev så yr att allt svartnade och jag fick sätta mig ner för att inte ramla omkull, så på torsdagen fick jag tillslut åka in till vårdcentralen som kastade en blick på mig och skickade in mig i ett rum och sedan med rullstol upp till akuten. Där spenderade vi sedan fyra timmar med olika tester, blodprov, balanstester, EKG osv, men ingenting hittades så de skickade hem mig och sa att jag skulle komma tillbaka om jag fortfarande var yr om en vecka eller om jag svimmade igen.

Sedan i fredags morse så skulle vi åka till Lund, jag och Elin men när vi väl kommer fram till tågstationen visar det sig att vårt tåg var nästan en timme försenat vilket betyder att vi inte skulle hinna till läkaren i tid. Så vi fick låna Elins föräldrars bil och sedan körde pappa ner oss till Lund där vi kom precis i tid! Och där fick vi underbara nyheter! Jag är äntligen officiellt friskförklarad (mer eller mindre...)! Allting artar sig bra, nog för att jag fortfarande äter mediciner mot smärta, men det är lite knepigt det där. Grejen är att jag har ingenting som gör ont rent fysiskt, men fem år av kronisk smärta har lämnat psykiska ärr, så även om jag inte har något som gör ont så gör det ont. Det är ingenting jag kan göra något åt och smärtan är lika verklig som den alltid har varit men jag ska börja med något som kallas smärt-rehab, tydligen är det ganska svårt och kommer ta lång tid, men jag måste helt enkelt lära om min hjärna från grunden att jag inte har ont.
19 år gammal, är inne på mitt andra högkostnadskort och har troligtvis några år av smärtrehab framför mig. Yey...

Hur som hur, när vi kommer hem från Lund är jag fortfarande snurrig och mår illa och när jag återigen faller ihop på stallplanen så åker vi in direkt till akuten och där påbörjas raden av tester igen. De kunde utesluta epilepsi, fel på hjärtat och proppar i hjärnan. Har nu fått en remiss till att röntga hjärnan för att undersöka om det är det parasympatiska och sympatiska nervsystemet som snekopplar någonstans och leder till att jag svimmar. Det blir förmodligen någon gång de närmaste veckorna.

De små kattbebisarna! Ingen som vet någon som söker kattunge? :)

Lissan och jag lekte westernryttare för en dag, snygg som få, inte sant?

Och en, tråkigt nog, ganska välbekant syn numera. Som mamma uttryckte det: "Ja du din stackare, allt händer dig!" och nog har hon en poäng med det...